Beskrivning
1979 BMW R80/ 7
Det här är ett fantastisk exemplar med låg mil och en utmärkt historik.
EN MOTOPRINCE från Leicester - Ltd Edition, helt svart, modellen tros vara en av endast 400 hojar. Den ägdes ursprungligen av Peter Westerhouse, som sålde den till den senaste ägaren Doug Barnet. Som, efter 30 års ägande, bestämde sig för att låta bike’n restaureras av expertrestauratorn Peter Davis, Lord Mayor of Barton upon Humber, som även råkade vara hans svåger och den välkände arrangören av Barton Bike Night. Tyvärr dog Peter inte långt efter att hojen blivit färdig och senare förlorade Doug en öga till cancer som utvecklades till ett terminalt tillstånd, och han var tvungen att inse att motorcykelsäsongen var över och att det var dags att hitta ett nytt hem till hans skattade R80/ 7.
Följande är Dougs egen berättelse om hojens historia.
Jag stötte först på henne i början av åttiotalet genom en Peter Westerman som drev ett svetsförsörjningsföretag i Leicester där jag brukade köpa några delar. Jag var då skild och bodde hos mina föräldrar i Glenfield, i kommunhuset. När jag pratade med Peter visade det sig att han också bodde i Glenfield men i Manor House, komplett med fiskedamm. När han såg hur jag såg mina barn, åtta och nio år gamla, varje lördagskväll bjöd han in mig så att de kunde fiska i hans damm, vilket vi gjorde de flesta lördagar. Vid ett tillfälle stod hojen i uppfarten och Peter, en Arthur Daley-liknande typ, älskade barn och föreslog att jag skulle ta min son en tur. Jag lånade hojen och han sa att det inte behövdes brådska att lämna tillbaka den.
Peter lånade också ut sin Rolls Royce för att överraska min far på hans sextionde födelsedag. Peter hade köpt hojen från MotoPrince, Leicesters BMW-återförsäljare, och den legendariske TT-racern Kel Princ. Han sa att det var en av 400 limiterade upplagor, helt svarta sporttourer. Varje lördag körde jag runt med mina barn men snart frågade de om sina vänner kunde få en tur. Även om bostadsområdet inte var ett sankområde hade det sin beskärda del av busiga små, som alla ville åka runt, så lördagar utanför mina föräldrars hus såg ut som en orderly kö av något som liknade Bash Street Kids, alla vill ha en tur runt bostadsområdet. Jag gjorde mitt bästa att tillmötesgå, jag vet inte hur mycket besvär det var för lokalbefolkningen, men eftersom många av dem hade barn som var ute efter åkturen reagerade de inte. Klart något man inte skulle göra i dagens läge. Jag funderar ofta på hur många barn som gav sig ut på motorcykel och fastnade för buggen och blev motorcyklister.
Veckorna blev till månader och år och Peter visade ingen benägenhet att få tillbaka hojen förrän en dag då han ringde mig i panik och behövde få in pengar så snabbt som möjligt. Jag vet inte om maffian var efter honom men eftersom han varit snäll mot mig och nu hade fått vårdnaden om mina barn och flyttat tillbaka till huset där jag fortfarande bor, kunde jag få fram pengarna, hjälpa honom och bli den officiella ägaren. Snabbt framåt ungefär 30 år, under vilka den ibland åkte runt Rutland Water och den årliga turen till MOT-stationen, bestämde jag mig för att låta den restaureras, inte för att den varit i dåligt skick utan mer för att den kändes lite trött. Min svärbror Peter Davis var ett geni inom restaurering, hade återställt en 100-årig tröskadångskutter och till och med restaurerat en vintage träsågsmaskin till nya timmer, han hade även återställt en Armstrong Sidley Tornado och förnyat Ash trächassi med 10 lager färg till originalspec. Denna bil prydde framsidan på Concourse del Elegance-tidningens omslagsbild.
Han uppmanades av Armstrong-klubben att inte ställa ut den på visningar eftersom medlemmarna var upprörda över att aldrig vinna. Han restaurerade även många motorcyklar till samma standard och gick med på att restaurera min trots att han nu var ganska dålig i lungcancer och restaureringen tog nästan ett år. Han var också borgmästare i Barton upon Humber och organiserade Barton Bike Night, som om du aldrig varit på vill du verkligen gå, det hålls årligen i juli när 40 000 hojåkare möts för att njuta av mördargrill och hängivet motorcykelprat. Slutförandet av min hoj sammanföll med bikernatten och även om jag arbetade i Indien vid tiden flög jag hem för att närvara, men på grund av ett missförstånd när Pete intervjuades av Hulls lokalradio uttryckligen utannonserade de på radio att hojåkare från hela landet skulle närvara, att jag körde hem från Indien för att vara där. Även om min hoj var utställd vid evenemanget tillbringade jag hela kvällen med att undvika Hulls radioreportrar. Pete dog tyvärr inte långt därefter, och min hoj var det sista projektet han genomförde och världen förlorade en verkligt talangfull restaureringsperfectionist. Jag började inte riktigt njuta av hojen, men hedrade Pete genom att delta i flera hoj-nätter sedan. Jag höll den varm och torr och förstås med förlusten av mitt öga samt diagnosen ett år sedan att cancern hade vandrat vidare insåg jag att mina motorcyklistdagar var över. Det är därför jag sålde henne.
Under min ägartid har jag senare låtit motorn byggas om av den välkände ingenjören Pat Seager från Seager Engineering i Debenham, Suffolk.
Tillsammans med ett antal kvitton och papper har jag bifogat ett gammalt foto av legendariske Kel Prince, ägaren till Moto Prince och välkänd TT-racer, tillsammans med två original BMW-försäljningsbroschyrer.
