Beskrivning
1963 Buick Electra 225 Cabriolet: 1961 års Buick Electra hade förändrats avsevärt jämfört med året innan. Hjulbasen var ungefär en tredjedels tum kortare, vindrutorna var helt nya och inte längre omslutande, och karosserna samt taklinjerna var praktiskt taget helt nya. Allt som ens påminde om bakvingar hade också försvunnit. Designen liknade LeSabre med B-kaross, men eftersom Electra byggde på den större C-karossen (som den delade med Cadillac) var det uppenbart för alla utom den mest ointresserade betraktaren att detta var toppmodellen, och de fyra ventilationsöppningarna på framskärmarna markerade dess högre rang jämfört med de tre som fanns på LeSabre, Invicta och den helt nya Special. V8-motorn 401, som introducerades 1959, hade fortfarande samma effekt på 325 hk, men detta var mer än tillräckligt. Buicks egen automatväxellåda med variabel stigning, Dynaflow – känd från 1961 som Twin-Turbine-automatväxellådan – var den smidigaste i branschen. Kraften hos den massiva 401-motorn dämpades inte utan förstärktes av den nu fulländade växellådan. Det fanns heller ingen anledning att oroa sig för bromsförmågan, tack vare Buicks berömda stålfodrade, lamellförsedda aluminiumtrumbromsar. Under 1961 såldes Buick Electra som fyrdörrars sedan (bästsäljaren), hardtop-kupé och hardtop-sedan, medan den ännu mer exklusiva Electra 225 såldes som Riviera-hardtop-sedan och cabriolet-kupé. Riviera-hardtop-sedanen 225 var bara 99 exemplar från att bli bästsäljaren. 1963 års bilar fick ny kaross och nytt tak, med nya vindrutor som äntligen hade förlorat alla spår av den omslutande vinkeln vid underkanten. 401-motorn förblev det enda alternativet, och karossutbudet var detsamma som 1963. Beteckningen ”Riviera” för den fyrdörriga hardtopen försvann, eftersom den hade överförts till den helt nya personliga lyxkupén som introducerades samma år. Här kommer denna Buick Electra 225 cabriolet från 1963, totalrenoverad med ny chassi, till försäljning i den själsroande färgen Willow Green, med ett tak som fälls ner med ett enkelt tryck på en knapp och en kraftfull V8-motor under huven – den här bilen är svår att motstå. Den här bilen skriker efter en filtstetson med tweedband och några fjädrar på sidorna, samt en smal slips. En vacker, matchande interiör i elfenbensfärg ger denna tvådörrars cabriolet massor av klass, oavsett om det gäller pendlingen till och från jobbet eller en söndagstur… minns ni dem? ”Sadie”, som bilen har kallats de senaste drygt 15 åren, har tjänat våra inlämnare väl och troget transporterat dem till utställningar samt deras döttrar och systerdöttrar till skolbaler och bröllop, och har till och med hyrts ut till filminspelningar. Exteriör: Rakt stål, helt omlackerat i den ursprungliga färgen Willow Green, som ser mycket snygg ut. Överlag är lacken väl applicerad med endast mindre inneslutningar och sprickor i ytbehandlingen, men vi noterar vissa färgskillnader på några av panelerna, särskilt på förardörren, samt en del ytrost på sidorna. Dramatiska, skarpt spetsiga stänkskärmar och bakre sidopaneler är dominerande drag på denna kaross, slående unika bland GM-märkena, men som underlättar för ägarna när det gäller de yttersta delarna av karossen under körning. Ovanpå bakre sidopanelernas fenor ser vi en blank rostfri dekorlist som sträcker sig bakåt och slutar strax ovanför den bakre stötfångaren samt omger backljusen. Denna smala dekorlist löper också framåt längs sidorna vid den mellersta bälteslinjen och omsluter det rena och klara glaset. Kromdetaljerna på stötfångarna visar vissa tecken på missfärgning och har en del patina samt rost på de bakre stötfångarna. Strax ovanför framtill sitter grillen, som består av horisontella kromlister och flankeras av dubbla strålkastare på vardera sidan. Ytterligare kromlister framhäver den stora vindrutan och passagerarutrymmet. En tät, mörkgrön cabrioletkapell är monterad utan revor och med endast mindre fläckar. Detta tak är elmanövrerat och har en bakruta i plast som är något imma. 15-tums kromade trådhjulskåpor i turbinstil med Buick-märkta nav är klädda med tunna vitväggsdäck i storleken 235/ 75R15 på alla fyra hjul. Interiör: Nästan perfekt vinyl i mönstret ”Sandalwood” i imiterat läder samspelar med kromlister, slät vinyl och vertikalt sömnad vinyl som klär dörrpanelerna. Ett vadderat armstöd i ”Sandalwood” sträcker sig över hela mitten av dörrarna och rymmer reglagen för de elektriska fönsterhissarna och spegeljoysticken, medan grön matta täcker de nedre delarna. Inuti möts vi av en rymlig delad framsätebänk i renare Sandalwood-vinyl. Släta sidostöd med vit kantband skiljer dem från de breda ”tuck and roll”-insatserna. En bänk i samma mönster finns bak, med en centralt placerad högtalare med kromdetaljer, och ser nästan oanvänd ut. Framför föraren och den ursprungliga ratten finns en symmetrisk instrumentpanel med ett centralt Buick-märke med tre sköldar, samt mörkgrönbrunt på den vadderade övre delen av instrumentpanelen och Sandalwood på den metallmålade framsidan. Här finns även några paneler i borstat och räfflat aluminium som rymmer handtag och vred. Den ursprungliga **/ FM-radion sitter här, liksom reglagen för värme och defrost strax ovanför, som verkar ha använts även i stridsflygplan från den tiden. Som ny, mörkgrön...
